Infanterikanonvagn

Infanteriet har för sin strid alltid varit i behov av olika former av understöd. Från häst- och fordonsdragna kanoner samt kulsprutebeväpnade lätta stridsvagnar så blev behoven tydligt i slutet på 40-talet och olika förslag togs fram. Både kulsprute- och kanonbeväpnade sådana. Det stod tidigt klart att understöd med spränggranat var att föredra framför kulspruta och även om strv m/42 efter att de hade blivit övertaliga inom pansartrupperna vid olika tillfällen under 40- och 50-talet och då överförda till infanteribrigaderna så togs beslut om att utveckla bandgående understöd till infanteriet.

Utgångespunkten vid utvecklingen av vad som skulle bli ikv 72 var bekämpning av mjuka mål med spränggranat. Uppgradering av beväpning följde och även om strv m/42 byggdes (med smärre förändringar) om till ikv 73 så kom behovet upp på nytt under 60-talet. Skillnaden mot tidigare var att fokus nu inte var på understöd med spränggranatseld utan främst bekämpning av fientliga stridsfordon. Ikv 91 togs fram med höga krav om terrängrfamkomlighet för att kunna följa infanteri- och norrlandsbrigadernas bandvagnar.

I tjänst: 1958 – 1973

Levererade:
56 st ombyggda Strv m/42 EH, 1958

I tjänst: 1976 – 2002

Levererade:
212 st Ikv 91, 1972 – 1978

>> Ritning på Ikv 91 kan beställas här.