Bärgningen i Hojgard

Lars Svensson berättar. – Det var utbildningsåret 1995-96 och jag var plutonchef på en stab- och trosspluton på stridsvagnskompaniet vid P 18 på Gotland. Det året hade jag under befattningsutbildningen utbildat två bärgargrupper på Centurionbärgaren Bgbv 81.

Övning i mörkerbärgning

Under en kompaniövning i skiftet mellan vinter och vår var jag truppförande kvartermästare. Efter en dags strider och när mörkret hade redan börjat falla kom övningsledaren (fredskompanichefen Krille P) och frågade mig om man kunde skapa en bärgningsövning i Hojgards myr. Jag förklarade att jag hade bärgat där ett antal gånger så det skulle säkert fungera bra, men jag avrådde från dylik verksamhet med tanke på klockan och förväntad tid när bärgargruppen åter skulle kunna vara tillbaks i förläggningen. Krille P fattade beslutet att bärgargruppen skulle genomföra en mörkerbärgning. Till övningsobjekt utsågs ställföreträdande kompanichefs vagn. En Stridsvagn 104 som resten av kompaniets vagnar. Tornet surrades kl 6 i transportstödet och kördes ut i myren.

Jag fick order via radion, och skickade dit den ena bärgargruppen. Som blå-gul (följebefäl) till bärgargruppen följde min huggare Magnus Råberg med. Jag själv tog hand om kompaniförläggningen, och efter ca en timme var förläggningen klar och folk började krypa i bås. Fortfarande var bärgargruppen borta, men förväntades vara borta ytterligare någon timme.

Nu är det allvar

Reveljen skulle vara kl 06:00, men jag väcktes en stund innan av Råberg med orden ”Löjtnant, löjtnant kom och hjälp mig, vi får inte upp vagnen”. Utan att lyfta huvudet sa jag ”men för helvete koppla dubbelpart och dra”. – Nej, det är allvar, fortsatte Råberg. Jag satte mig upp och såg Råbergs tusenmilablick och likbleka ansikte. Jag insåg att det är nog dags för mig att stiga upp. Jag gav order till min ställföreträdare, och jag och Råberg tog vår terrängbil 1112 till Hojgards myr.

Vi stannar bilen vid myren bredvid bärgaren och jag utbrister ”Ja, men var är objektet då?” Råberg pekar ut på myren ”där”. Jag tittar en gång till, och efter en stund ser jag en mörk fläck ett femtiotal meter ut på myren. Jag tror knappt att det är sant.

Vi går ut till objektet, 104:an ligger 90˚ på sidan och helt nedsjunken. Sidoplåtarna är precis jämns med marken. Jag ser även att där sticker upp två kaus från 4,5 meters kopplingsvajrarna. Bärgarens vajer är åter invinschad på trumman. Bärgargruppen sitter kvar i bärgaren, förutom vagnchefen som hade tidigare fått köras till sjukhuset pga blodsockerbrist.

Råberg började förklara hur detta hade gått till. Objektet hade körts ut på myren, och sjunkit ner på vagnens vänstra sida, så långt att vänster dragöra var en bra bit ner i myren. Bärgargruppen började med att gräva fram det vänstra dragörat, men det var värre än vad de trodde. Myren bestod av flätade rötter/gräs så dit gick knappt att gräva alls. Klockan började gå, det var kallt, mörkt och lite snöglopp i luften. Efter par timmars grävande utan att lyckas kom det fatala misstaget.

Bärgargruppen lyckades övertala Råberg att de skulle få koppla i de övre dragöronen som var placerade i höjd med topdeck. Detta beviljades med tanke på klockan. Bärgaren kopplades upp för vinschning, men så fort de började vinscha objektet, förvandlades det till en plog. Stridsvagnen la sig på sidan och dök till tidigare nämnda position.

Det behövs en bärgare till

Jag tog över ansvaret för bärgningen. Jag brukar säga att det är bättre att tänka fem minuter extra innan man börjar bärga, för ett misstag vid stridsvagnsbärgning kan kosta flera timmar. Detta blev den längsta tankepaus som jag har haft. Den varade i flera timmar. När jag började fundera skickade jag i väg Råberg för att hämta resten av plutonen, inklusive den andra bärgargruppen.  När jag gick där och tittade fick jag lite onda aningar avseende eldröret. Bara en känsla.

När resten av plutonen anlände började vi gräva runt tornet, för att eventuellt kunna titta mer genom laddarluckan, men det grävdes även där eldröret borde befinna sig. Nu var vi många som kunde gräva, och avlösa varandra efter hand som pulsen steg. Hela tiden gick jag och funderade på vad som skulle kunna gå fel, när jag väl började vinscha.

Fortifikationsverket var på plats och föreslog att de skulle köra dit en grävmaskin, för att det skulle gå fortare. Med facit i hand kan jag säga att det var tur att jag avböjde detta. Det hade troligtvis slutat med fullständigt kaos, både avseende materiel och personal. Lite längre fram om detta.

Efter kanske tre timmars grävande kunde man se in genom laddarluckan. Vagnen var till hälften full med vatten. En soldat kröp in och vagnen tömde på TNS (Tow Night Sight), goggles, radioapparater, kulsprutor och ammunition. Detta kördes till regementet för att torkas och torrluftas. Efter ytterligare en stund kunde eldröret lokaliseras med hjälp av ett spett. Mina onda aningar besannades, och jag kunde konstatera att eldröret var maximalt eleverat. Transportstödet hade brustit, och jordmassorna hade pressat upp eldröret max, under den första vinschningen då vagnen dök. Detta förändrade fortsättningen, då jag började bli orolig för att det fanns möjlighet att slita bort tornet om man fortsatte vinschningen i den först tänkta riktningen.

Vinschade i ny riktning

Jag valde då att vinscha i ny riktning, med hopp om att pressa ner eldröret mot topdeck. Innan vi kunde vinscha i den nya riktningen, fick motorsåg plockas fram, för att röja upp en ny gata ut mot myren.

Bärgaren nr 2 fick i uppgift att koppla upp en dubbelpart, för att vinscha i den nu röjda gatan. Bärgare nr 1, stod kvar på sin plats, för att vara beredd att välta objektet rätt när det kom närmare fast backe.

Samtidigt som uppkopplingen pågick hittade jag en 2×3 tum regel som var närmare 4 meter lång. Framför stridsvagnen var där lite vatten i dager, där tryckte jag ner regeln i hela dess läng utan att nå botten. Det visade sig att var minst 4 meter klarvatten, och ovanpå flöt en jord-/grässkorpa som var nästan 1 meter tjock. Hela stridsvagnen hängde på den flytande skorpan. Tänk om vi hade kört ut en grävmaskin och tagit ett rejält tag med skopan. Troligtvis hade både stridsvagn och grävmaskin försvunnit ner i djupet. Ännu större tur var det att vagnen inte sjönk, då soldaten tömde den på utrustning.

Bärgare nr 2 började vinscha. Objektet följde med fint på sidan. Jord-/grässkorpan klövs under vinschningen, och höjde sig på ömse sidor om objektet. Men efterhand som objektet förflyttades, gick jord/grässkorpan tillbaks. Efteråt syntes bara en lite smal fåra att det vinschats en vagn där.

Efterhand som objektet höjdes, kunde jag konstatera att manövern hade mot alla odds lyckats, så eldröret hade tryckts ner mot topdeck.

När objektet kommit upp på fast botten, men fortfarande i myren, avbröts vinschningen. Nu var det dags för bärgare 1 och vända rätt på objektet. En ny dubbelpart kopplades i bandaggregaten med hjälp av 2 st 30T bärgningskättingar. Objektet hamnade snyggt och prydligt på rätt köl.

Nu fortsatte bärgare 2 med att vinscha upp objektet på fast backe. Där fortsatte vi med att koppla upp objektet för bogsering. Klockan var nu ca 18:00, alltså 12 timmar efter att jag tog över denna bärgning. Vagnen bogserades styvt en mil till regementsområdet. Där rullades vagnen in i spolhallen och spolades. Motorn fick lyftas ut. Vagnen rullades vidare in på verkstad där mekanikerna tog vid och skruvade bort all elektronik, som öppnades upp och sattes in i torkrum.

Vagnen blev aldrig helt frisk igen

Ställföreträdande Regementschef var inte glad på stridsvagnskompaniet och beordrade att vagnen skulle rulla på PS-övningen en månad senare. Hela kompaniet jobbade övertid på kvällarna under flera veckor för att få ordning på vagnen. Där fanns ett antal skrotade Stridsvagn 102:or, som vi kunde plocka alla skärmar och plåtar som hade förstörts.

Vi lyckades få vagnen rullande till PS-övningen, men helt frisk blev den aldrig i elsystemet.