Bärgningen på Storängen

Lars Svensson berättar. – Storängen är belägen på Prästtomta skjutfält eller som det ofta benämns Kvarn. Fältet ligger ett par mil norr om Borensberg. I Kvarn låg InfSS, Infanteriets StridsSkola. 1995 bytte de namn till Stridsskola mitt. Det var här någon gång som man även började köra stridsvagn på fältet. Fältet präglas av berg i dager, med mycket sankmark mellan bergsknallarna. Grusvägarna är väldigt smala med djupa diken, helt anpassade efter infanteriets Terrängbil 11.

På Kvarn för första gången

Första gången som jag stiftade bekantskap med detta fält var 95/96 under en kaderövning med en majorskurs. Tanken var att de skulle rulla lite vagn under kaderövningen för att på bättre tidsperspektiv. Jag utbildade en Stridsvagn 104-pluton på SSS (StridsSkola Syd). Det var dessa vagnar och ett antal Stridsvagn 103 som de blivande majorerna skulle låna. Jag plockade ut en Bärgningsbandvagn 81 som back-up. Själv var jag vagnchef och plockade ut ett par övertaliga stridsvagnssoldater som besättning. Dessa hade aldrig sett en bärgare tidigare. Under den knappa veckan bärgade vi hela 16 stridsvagnar – fast de bara skulle framrycka på väg.

Tillbaka till Kvarn

Nästa gång jag anlände till Kvarn var jag mentalt förberedd. Året därpå hade Stridsvagn 104 försvunnit från SSS och ersatts av Stridsvagn 121. Jag själv utbildade en Bärgningsbandvagn 81-besättning.

Under en bataljonsövning inträffade bärgningen på Storängen, och som vanligt fick bärgaren plockas bort från förbandet och förses med blå/gul vimpel för att hinna med alla bärgningarna.

Storängen ligger belägen nedanför den berömda ”Hyllan”, och är begränsad av rejäla krondike i öster, söder och väster.

Bärgningen på Storängen, karta och satellitbild.

Nittio grader höger och fast

Under ett anfall i sydlig riktning hade en Stridsvagn 121 kommit på fel sida om det östra diket, när vagnchefen ser det södra diket viker han av 90˚ höger och sänker vagnen rejält. Stridsvagnskompaniet fortsätter anfallet och när väl bärgaren är ledig och nått fram till Storängen är resten av kompaniet allra längst ner i söder på Kvarns övningsfält.

Stridsvagnen står ett 100-tal meter ut och med bredsidan mot fast mark. Helt omöjligt att vinscha därifrån. Att dra objektet över krondikena var uteslutit. Efter rekognosering, kunde man konstatera att där var en mindre bergknalle 60 meter framför objektet, men ett hundratal meter ut i sankmarken.

Bära eller brista

Bära eller brista, bärgaren fick order om att ta sats på grusvägen och köra så fort tygen höll utan att svänga, rakt mot bergknallen. Jag var skeptisk, men bärgaren togs sig dit. Väl på knallen bar marken bra. Bärgaren vände baken till objektet, sänkte ner markankaret och drog ut en dubbelpart till objektet.

Strv 121 under bärgning på Storängen, Kvarn. Foto: Lars Svensson

Nu hör det till saken att koppla fram till på en Stridsvagn 121 är inte helt lysande. Dragöronen sitter lite för högt och vagnen har en tendens att dyka under vinschningen. Samtidigt florerade rykten att dragöronen fram inte tålde hur mycket som helst.

Vi började vinscha och redan efter någon meter började problemen. Vagnen dök direkt, och började få rejäl slagsida. Efter några meters vinschning till, fick vi stänga laddarluckan för att leran började välla in. Då vi inte hade några andra alternativ fick vi fortsätta vinscha. Det dröjde inte länge förrän vi även fick stänga vagnchefsluckan. Vagnen sjönk mer och mer, tyngre och tyngre blev det för bärgaren. Jag hoppades på att den snart skulle nå bergsbotten, men den hade bara kommit halvvägs till bergsknallen. Nu slutade objektet röra sig, bärgaren drog för fullt, men nu var det bärgaren som drogs mot objektet istället. Vi fortsatte vinscha i hopp om att markankaret skulle få fäste igen. Det verkade svårt, och strax skulle bärgaren lämna bergsknallen, och då hade vi haft två fastkörda objekt istället.

… detta hade jag aldrig sett tidigare…

Vi avbröt vinschningen och släppte på spänningen för att prova och flytta bärgaren för att få fäste. Då sjönk stridsvagnen, detta hade jag aldrig sett tidigare. Normalt är att den hänger på bottenpansaret, dock olika djupt, men här sjönk den.

Nu började paniken komma så smått. Jag gick in på radion till kompaniet och beordrade hit två stycken Stridsvagn 121 snarast för att skapa ett mothåll och öka på förankringsvärdet. Kompaniet var längst i söder en mil bort och samtidigt i strid. Just då var jag inte imponerad av någon lösstrid utan klarade ut att det var allvar.

Vi spände upp vajrarna igen, men objektet sjönk fortfarande. Jag passade på att försöka mäta djupet på blåleran. Det var minst tre meter djupt, men någon botten kände jag inte. Lerans konsistens var ett mellanting mellan välling och havregrynsgröt.

Stridsvagnarna dröjde, så jag beslöt att nu får det gå hur det vill. Vinsch in. Bärgaren drags mot objektet, och snart skulle bärgaren också sitta fast. Då plötsligt hoppade bärgaren till, och spetsarna på markankaret hade nog fått fäste i någon bergsspricka. Bärgaren stod åter stilla, och objektet började röra sig framåt igen. Stridsvagnen var nu helt under ytan, och bärgaren drog för fullt. Måtte bara dragöron hålla nu, annars hade vi nog aldrig löst problemet.

Man stod som på nålar och tittade på spektaklet, men rätt som det var började stridsvagnen höja sig. Den hade fått bottenkänning. Nu började jag bli lugn igen. Efter ett omtag med bärgaren fick vi upp objektet på knallens topp. Då anlände de andra stridsvagnarna. Bättre sent än aldrig, för det var ett drygt arbete att skotta av all blålera från vagnen. Den var i princip helt täckt.

Jag förslog att vi skulle koppla för bogsering och dra ner vagnen till spolhallen, men teknikern trodde att den kunde köra för egen maskin. Vagnen kom knappt en kilometer innan den kokte. Blåleran hade fyllt ringkylarna och av värmen stelnat som betong. Så vi kopplade för bogsering, och drog den till spolhallen.

Mängder av lärdomar

Nu i efterhand var det en fantastiskt bra övning. Det var mängder av lärdomar som drogs.

Tyvärr finns bara två bilder från bärgningen och förutom att de är rätt dåliga så är de även tagna innan stridsvagnen dök. Då kan man förstå hur djupt den verkligen dök innan den fick mark under banden igen.

Bilden, tagen på Kvarn vid annat tillfälle än vid bärgningen ovan, ger en bra bild över hurdan leran är där. Foto: Lars Svensson