Läs mer om det utförliga arbetet som ledde fram till identifieringen av den svenska Kungstigern i Pansar 1:2019 och 2:2019.

Inköp

Utdrag ur inköpsdelegationens rapport 1946:

”Inköp av tyska stridsvagnar.
De tyska stridsvagnar, vilka enligt av militärattachén förda underhandlingar kunde förvärvas, befunno sig i fransk ägo. Försäljningstillstånd för dessa hade utverkats i Washington. Besöket i Versailles avsåg besiktning av i depå där befintliga Pantherstridsvagnar fanns. I depån uppställd materiel syntes till stor del vara avsedd för nedskrotning. Ett antal Panther-vagnar visades, av vilka flera vore sålda. Delegationen erbjöds välja mellan tre exemplar. Vid sammanträde 5/10 meddelades, att franska staten erbjöd sig utan kostnad överlåta den av stridsvagnarna, som delegationen önskade förvärva. Då priset icke kom att inverka på valet av vagn, träffades avtal om förvärv av den vagn, som var i bäst skick.

Flera förfrågningar gjordes till militärattachén i försök att påskynda ärendet under 1947. I slutet av augusti 1947 omtalar militärattachén i Paris, att fransmännen nu funnit en Kungstigerstridsvagn som ej är skadad av brand. Vagnen befinner sig i Gien, söder om Paris.

Försök i Sverige

Eftersom vagnen inte kunde testas i samma omfattning som tidigare så togs ett beslut om att transportera vagnen till Provskjutningscentralen Karlsborg (PcK) i Karlsborg, idag FMV provplats – transporten hade ursprungligen planerats till den 24-29 september 1948, men det uppkomna missödet med svängarmen sköt upp transporten tills vidare.

Inför skjutproven diskuteras den 11 november huruvida kanonen bör monteras ur eller om den ska få sitta kvar. Det som framförs är att möjligheter föreligger att i framtiden kunna anskaffa 8,8 cm ammunition så att skjutförsök ska kunna genomföras med pjäsen.

Eftersom vagnen vägde 69 ton så gick det inte att ta vägen över kanalbron i Karlsborg utan den fick istället åka tåg till Finnerödja. Annars hade det vara möjligt att ta tåget till Karlsborg och endast släpa vagnen några kilometer. Men nu blev det istället till Finnerödja. Därifrån släpades den, med styrningen ur funktion, av en bärgningsbil typ M26 Dragon Wagon och en M4A4 Sherman den c:a 6 mil långa vägen till PcK. övriga fordon som deltog var en Terrängdragbil m/46, Bärgningsbil 10 ton, Drivmedelsbil 5 ton, två personbilar och fyra motorcyklar. Transporten av Kungstigerstridsvagnen kom nu istället att genomföras den 10-15 november.

Transporten med den ostyrbara vagnen tog fem dagar till en kostnad som uppgick till 10 000:- (mycket pengar på den tiden). Några ytterligare siffror för transporten: Den totala vikten var 160 ton, omkring 1 700 hk togs i anspråk och 6 000 liter bensin förbrukades.

Efter genomförda skjutförsök på PcK skrotades Kungstigern. Tornet hamnade dock så småningom på Kråks skjutfält och låg där som skjutmål åtminstone till slutet av 1956. Vanligt var att beskjuta den med övningsprojektil till Strv 81. Kungstigern blev naturligt nog ett populärt mål för besättningarna i de nya Centurionstridsvagnarna. I stort sett varje träff gav genomslag – d.v.s. genomslag med en övningsprojektil i ett pansar som måste betraktas hålla handelsstålskvalitet.

Eftersom kanonen var urmonterad låg troligen tornet med sidan åt de skjutande. Eldröret skickades till Bofors i Karlskoga, där det skrotades i samband med en städkampanj på 1990-talet!

Identifiering av vagnsindivid

Svårlöst gåta utifrån inköpsplats

Då den svenska Kungstigern transporterades från franska Gien var det ofrånkomligt att den första teorin var att vagnen skulle tillhört något av de förband, s Pz Abt 503 eller Fkl 316, som var utrustade med Kungstigrar vid striderna i Normandie.

En utförlig genomgång med borträkning av varje enskild vagnsindivid som inte kunde vara den svenska Kungstigern har publicerats i Pansar 1:2019. Det var dock omöjligt att tydligt visa vilken av de kvarvarande potentiella vagnarna som kom till Sverige. Det visar sig nedan att det hade sin naturliga förklaring, då den inte hade tillhört något av dessa förband.

Grundläggande karakteristik för den Svenska Kungstigern

Om en identifiering av vagnsindivid utgår från kända detaljer på den svenska Kungstigern istället för inköpsplatsen som ingångsvärde blir bilden efterhand tydligare.

Initialt tillverkades tre prototyper med beteckningarna: Fgst. Nr V1, V2 samt V3, därefter påbörjades serieproduktionen och dessa vagnar fick beteckning: Fgst. Nr 280 001 – 280 489.

A) Förproduktionstorn
De första 50 Kungstigrarna producerade med förproduktionstorn, (ofta felaktigt benämnt ”Porsche-torn”) medan de resterande var utrustades med produktionstorn (ofta felaktigt benämnt ”Henschel-torn”).

B) Eldrör gjutet i ett stycke
Den första versionen av 8,8 cm KwK 43 (L/71) bestod av ett odelat eldrör tillverkat i ett stycke med större mynningsbroms (från Tiger I). Under maj månad 1944 ersattes denna av en tvådelat kanonrör, som var enklare att producera i kvantiteter utan att kvaliteten försämrades. Enligt produktionsstatistik hade det först tillverkats elva stridsvagnar och under den månad som man ändrade eldrören tillverkades ytterligare 19 stridsvagnar. Så ett antal mellan 11 – 30 Kungstigervagnar hade det tidiga eldröret.

C) ”Tvåögt” sikte
Ytterligare en detalj, den svenska Kungstiger-vagnen hade den tidiga typen av sikte ”tvåögd” Turmzielfernrohr 9b/1. Denna typ av sikte byttes under maj 1944 ut till en nyare modell, sikteskikare av typ Turmzielfernrohr 9d, där det endast behövdes en öppning i pansaret.

Den svenska Kungstigern tillhörde alltså de 50 första vagnarna med förproduktionstorn. Med eldrör tillverkat i ett stycke reduceras antalet potentiella vagnsindivider ytterligare samt att produktionstidpunkt kan fastställas till senast i maj 1944.

Detaljerna pekar på en vagnsindivid, men på fel plats

Detaljerna pekar både på en väldigt tidig vagn och på en vagn som sedan fått de allra senaste bandlänkarna, kuggkransar och flamdämpare.

Om denna vagn hade varit i s Pz Abt 503 eller Fkl 316 och blivit övergiven i Frankrike så hade förbandet inte haft tillgång till sena bandlänkar, kuggkrans och flamdämpar för de fanns inte tillverkade vid den tiden.

Om vagnen varit utrustad med kuggkrans version 1 och fransmännen hade funnit vagnen efter kriget och därefter lagt till sena bandplattor (för att ursprungliga bandplattor varit skadade eller saknades) så behövde inte kuggkransen bytas till version 4, vilken ändå finns där. Varifrån skulle fransmännen ha fått kuggkransar version 4 (de fanns ej på vagnar utslagna i Frankrike)? Flamdämparna fanns ej vid denna tid då 503 eller 316 var aktiva på västfronten med förproduktionstorn.

Detsamma gäller om vagnen varit från s Pz Abt 506 förutom bandlänkarna som bevisligen fanns vid denna tid. Problemet är att förbandet 506 inte var i Frankrike och vagnen inte kunnat lämnats kvar där. Vagnen skulle i så fall ha överlämnats till fransmännen – men av vem? Flamdämparna kan knappast ha funnits i fält vid denna tid då s Pz Abt 506 var aktiva med dessa vagnar då dämparna knappt hade hunnit monterats på fabriksvagnarna dvs Panthrar.

Även platsen får en förklaring

Det visar sig att Heereswaffenamts anläggning i Kummersdorf hade ett vintertestområde i St Johann, Österrike, med Kitzbühl som närmaste stora stad. Foton från en ort i närheten av Kitzbühl, Stockerdörfl, visar en Kungstiger med förproduktionstornet och sena länkar, lampan på frontpansaret är vridet på samma sätt som på svenska vagnen.

Sidovy på Kungstigern från samma ställe

Rapporten från CIOS om vinterprovningsområdet i St Johann

Den svenska Kungstigern var testfordon märkt 211 från Kummersdorf, vilken var den sjätte serieproducerade Kungstigervagnen med chassinummer 280 006.