Centurion-bärgning i Kalix 1954

Under januari och februari 1954 genomförde Kungl. Armétygförvaltningen, Stridsfordonsbyrån Försöksstation Skövde, vinterförsök i Kalix. I vinterförsöken ingick en Centurion-stridsvagn Stridsvagn 81 (Strv 81) och två Infanterikanonvagnar 103 (Ikv 103), vilka var försedda med provmonterade luftkylda B 42 motorer från Svensk Flygmotor AB. Nu hade vi nämligen fått köpa den engelska Centurion. Den hade börjat levereras 1953 och eftersom det var möjligt att vissa vagnar skulle placeras i Boden var det av största vikt att utröna deras framkomlighet i den terräng de skulle strida i.

Personalstyrkan bestod av: Arméingenjör Uno Heine (projektledare Strv 81), chefen Försöksstationen Per-Åke Sterner, arméteknikerna Stig Johansson (”Häst-Johan”) och Gladh, provningsingenjörerna Owe Simonsson och Evert Persson samt som kommendant, överfurir Svante von Elern.

Vagnarna avlastades i Vitvattnet och kördes sedan till provningsplatsen som var Kalix flygfält, två km öster samhället där vi inhystes i en hangar på ett krigsflygfält. Det var stort och rymligt varför alla fordon kunde stå inomhus, utom de som för försökens skull måste stå ute.

Försöksterrängen i Kalix

Klimatet var lämpligt, mycket snö och kylan pendlade mellan 20-30 minusgrader C.

Centuriongruppen fick goda erfarenheter av vagnens framkomlighet i snö och kyla.

Med anledning av stridsvagnshindren på vägen mellan Kalix och Haparanda inte tillät passage av en Centurion, eftersom de endast var tre meter breda, kontaktade Centuriongruppen en markägare någon km öster om flygfältet och fick tillstånd att genomföra vinterkörförsöken på en stor myr nära vägen.

”Mossars bärighet” testas…

Innan vi körde igång med våra försök i Ikv-gruppen skulle vi delta i en första omgång i försöken om ”mossars bärighet”. Det tillgick så att man startade med det lättaste fordonet först, i detta fall vår Ikv, fortsatte med Pvkv, dubbelt så tung, och slutligen Centurionen. Allt gick bra till att börja med.

Stridsvagn 81 kommer för nära spåret efter Pvkv:n och kört fast ordentligt utanför Kalix 1954. Foto: Evert Persson

Ingen vagn skulle gå i framförvarande vagnspår var det sagt. Vid en yvig sväng på myren, med Per-Åke Sterner vid spakarna, råkade Centurionen dock komma för nära spåret efter Pvkv:n, då brast istäcket och vagnen sjönk ned med hela vagnskroppen. Belackare, s.k. besservisser kom genast fram och berättade att alla visste att här var en kallkälla. Risken för att vagnen skulle sjunka ned i djupet var överhängande.

Bärgning vid Kalix 1954. Notera att vagnen har nummer 362 målat på tornet. Källa: Krigsarkivet

Brandkåren länspumpar

Först fick vi anlita Kalix brandkår som fick rycka ut och länspumpa vagnen, som hela tiden sjönk, centimeter för centimeter. Den f.d. brittiske militärattachén, som var en ärrad kämpe ifrån 2.a världskriget, var mest intresserad av att hålla Kalix brandkårs gamla brandspruta med A-Ford motor igång och som hela tiden länspumpade vagnens motorrum. Under tiden fick de båda mekanikerna Artur Tell och Paul Karlsson, vilka var utbildade på vagnen. krypa ned och via en lucka i mellanväggen demontera de vattendränkta magneterna, ta in dem i värmen i hangaren, ta isär dem och torka alla delar. Därefter sätta ihop dem igen och ner och montera dem på motorn. Under tiden som detta arbete pågick ordnades med ordentliga avhåll, alltså förankringar för dragfordonen. Efter montering av magneterna var det så dags att starta och med hjälp av de andra fordonen dra upp Centurionen. Visst startade vagnen och visst drog hjälpfordonen men inte kom vagnen upp för det. Den grävde sig bara djupare ner i mossen och nu började det faktiskt bli riktigt kritiskt.

Under tiden kom många höga herrar upp ifrån Stockholm. Chefen för Stridsfordonsbyrån överste Holger Höglund kom fram till en ingenjörssoldat som stod och lodade djupet vid sidan om vagnen och frågade ”Hur djupt är det till fast botten?”. Ingenjörssoldaten svarade på lite släpig tomedalsdialekt ”c:a 10 m”, varvid Höglund röt ”Exakt!”. Då flög soldaten upp i enskild ställning och anmälde med en röst som hördes över halva myren ”Överste 9,82 meter!”.

Hjälp påkallas

Dokument från Krigsarkivet om Centurion-bärgningen utanför Kalix. Källa: Krigsarkivet

Bandtraktor, Caterpillar D4. Fotograf okänd. Via Miliseum, Digitalt Museum

Förberedelse för bärgning av Stridsvagn 81 med hjälp av Bandtraktor D4 och D7. Notera de ”enorma” snöplogarna på bandtraktorerna. Foto: Evert Persson

När allt var kopplat, vagnen startad, (brandkåren hade under alla dygnen hållit vagnen läns), lämnades själva bärgningsledningen till en enda man. Han förvissade sig om att alla förstod hans tecken, att alla kopplingar var gjorda på rätt sätt och att alla obehöriga var på långt avstånd. Skulle en eller flera wirar brista under dragmomentet innebar det stora faror.

Alla var också på det klara med att nu eller aldrig.

Lyckas det inte nu…

Lyckades inte detta fick vagnen bli i mossen och en avskrivning på 3 miljoner göras. Till en början såg det också kritiskt ut. Wirarna var spända som fiolsträngar, ja värre, träden i dungen började buga sig i en slags underdånighet inför krafterna de utsattes för, motorernas dån lät som domedagsåska. Men så småningom, så sakta, så sakta, började Centurionen röra sig ur mossens grepp och så kom vagnen sakta uppbackande samtidigt som fläktarna sprutade vattenkaskader över alla närstående. Men spännande sekunder var det i början.

En lättad överste, hyllade och ärade bärgningsmanskap, dess ledare och mekanikerna Paul och Artur var dagens huvudpersoner, tacka för det.